sydney för några dagar sen.

mina första idoler, dom som var oslagbara som konung & drottning, mitt kött och blod och min första fasta punkt. de som inte ens en jordbävning skulle kunna rubba eller skaka om. de skulle alltid vara där, de två & de skulle bli mina barns morföräldrar i deras eget hushåll, bli gamla ihop, tills döden skiljer dem åt... 

jag har vuxit till mig. utvecklats genom åren till en så mycket starkare och självständig person, mer än vad jag hade kunnat drömma om, som gör att jag knappt känner igen mig själv när jag ser tillbaka. men hon finns där. mitt yngre, nerryckta jag, som ingen verkade sig vilja förstå. tog avstånd & gjorde uppror och de enda hon verkligen ville var att få en ny start och chans. 

men nu är de inte längre jag som känns lika osäker & orolig på vad som komma skall, utan dom. deras liv som vänds upp och ner i ögonen på maktlösa runt omkring dem och de själva. men min maktlösheten om att inte kunna finnas tillräckligt på 1000 mils avstånd från min syster, att låta henne gå igenom de här som ensambarn & en syster på distans, de känns jobbigt. så fruktansvärt jobbigt. min syster är värd allt. utan henne hade jag nog aldrig, & då menar jag aldrig, vågat lära känna mig själv. hon är bäst. innan det här året är slut kommer 50 000 barn runt om i sverige uppleva samma delade vardag som jag står i. det är en massa ögon, hjärtan & tryggheter som berörs. 

det har gått fort & jag upplevde bara första veckan på ett officiellt slut. men i början på december flyttar mamma in. i ett nytt hem. 

så när jag kommer hem till sverige igen så har jag två hem. två hem i sverige, skåne, med föräldrar under två olika tak, egna hushåll & egna regler. det känns ändå som det enda rätta och de mest självklara i världen att de ska vara så. men jag behöver tid att smälta, bearbeta & förstå. kära alla skilsmässobarn, ni har just fått två nya medlemmar...