mina kära vänner missade verkligen varandra precis, axel åkte hem & min vän från gymnasiet kom hit. jag trodde verkligen att jag skulle tycka de var jobbigt att få besök hemifrån, just för att det skulle påminna så mycket om, just, hemma. ta mig rätt när jag säger att jag faktiskt inte åkt hela vägen hit för att träffa på folk jag redan känner. men helt allvarligt talat, att man väljer att umgås så här långt ifrån hemma, det säger en hel del. för man saknar hemma. känslan över att kunna prata svenska en hel dag & slippa alla andra kulturkrokar och dylikt. I MISS THAT SHIT. jag saknar inte sverige, kylan, kulturen, tankesättet osv men är det något jag saknar så är det alla fantastiska människor jag har runtomkring mig hemma. alla de som bryr sig om mig och älskar mig för den jag är, känner mig på riktigt och de blir inte bara nya halv djupa relationer som man inte har en aning om vad som kommer hända med den när man väljer att resa vidare. man lever ganska anonymt egentligen, även om man stöter på många nya ansikten. men är det något som gör mig tårögd av bara tanken så är det väll ändå det att jag pratade med mamma för ett par dagar sen. hon har sen seprationen gjort det klar för mig att hon inte kommer komma & hälsa på. jag förstår det. de går inte att priotera australien när man har ett nytt hem och liv att starta upp på egen hand. men... så släpper hon bomben att hon och min mormor kommer ner i april. det går inte att sätta ord på de. det är bara fantastiskt. underbart. otroligt. april är långt fram i tiden men de tröstar de dagar hemlängtan kommer krypandes. förhoppningsvis har jag massor att berätta för dem när de kommer hit. kommer de känna igen mig? vi får väll se då. nu ska jag leva vidare. ta hand om er & varandra!