avslutade min andra sesong av pretty little lairs precis. fastnade för texten i låten de har i slutet på sista avsnittet... mitt gamla jag väcktes till liv och kände igen sig. kunde lika gärna varit jag själv som sagt de för några år sen. lägger ofta mer tid på det negativa och ältar det tills det gör ont. jag är duktig på att förvränga allt till min nackdel. ser ofta mer nackdelar med folk än fördelar. jag tror att de menade det värsta möjliga med det de sa eller agerade. men jag är rädd. jag har blivit bra mycket bättre på en av mina svaga sidor. men jag märker, de finns kvar.