nyp mig och säg att allt det här bara är en dröm.

livet är tufft. jag har stött på många motgångar i livet. mer än vad jag ens berättat för mina alldra närmaste. de är inte för att jag inte litar på er. eller för att jag inte tror att ni skulle kunna bevara min hemlighet. jag skäms. jag skäms något så oerhört mycket. kan det verkligen vara jag? samma människa nu som då? det som skrämmer mig mest är att jag inte för ens i efter hand som jag insåg vad jag var påväg. vem jag var och vad jag höll på med. att jag hade det jobbigare än vad jag ville erkänna. jag ville hålla hoppet uppe antar jag. jag minns inte något alls från vad jag gjorde då. vad jag kände. det är ett svart håll. en håll jag aldrig kommer kunna fyla igen. det kommer jag alltid bära med mig. jag kommer ha det som ett dåligt exempel. ett psykiskt mående jag inte ska vara i närheten av igen. jag har växt. det märker jag. det tar tid. kämpar varje dag med att komma tillbaka till en riktig vardag. jag vill landa och inte vara rädd för mig själv. hade jag fått en önskan hade jag lagt det på det. att de aldrig hade hänt. att jag aldrig skulle gjort som jag gjorde. men man lär sig av sina misstag. det krävs tid. massa tid. men jag ska, "jag ska bli lycklig på riktigt." för så står det ner skrivet i min dagbok. jag får inte svika mig själv en gång till. jag klarar det här. 

vilken resa vi har gjort ihop. du förstod mig.