we like to be alone, but not to feel alone.

har ni tänkt på en sak? (ja, ja fine. ni har kanske tänkt på mer än en, men har ni tänkt på just det jag systar på?) att det alltid blir så att hela ens uppväxt möts man av folk som tycker man ska vara som alla andra. man ska inte sticka ut och göra för mycket oväsen, för då är läraren där och trycker ner en. man ska heller inte vara för tyst i närheten av sina föräldrar för då kan du få frågan om hur de är med dig och om du trivs med livet? ( som du skulle vara deprimerad tack vare att du är tyst av dig?!) är du människan som söker uppmärksamhet går dina vänner ( i värsta fall) och pratar illa om dig. det är inte bara dina ovänner som tycker illa om dig och försöker sänka dig för att känna att de höjer sig själva? varför låter vi inte folk i vår närvaro få vara den dom är? låta dem få utvecklas och välja den väg dom vill? för när vi sen blir större, får välja linje till gymnasiet, börjar jobba och skaffar barn och man så är det eviga tjatet om att du ska göra dig sed. att du ska göra ett intryck så att folk minns dig. så att du inte blir flickan/pojken i mängden. hör ni inte hur dumt det låter?