det här är mitt hem.
jag bor som sagt ute i newtown, relativt nära till flygplatsen så att höra & se flygplan är inget ovanligt. stora gatan som går igenom stort sätt hela stadsdelen heter king street. väljer man att gå in på en korsande väg möts mat plötsligt av lite lugnare trafik & mer växlighet & bara parhus. svänger man upp till vår bakdörr så möts man av det här. helt okej fint.
även om graffiti inte är en ovanlighet. tycker med tiden att det blivit lite charmigt. att det nätta och det ruffa har mötts. för lite så är det. husen är himla söta men pryds av alla andra färger än den som huset blev tilldelat. 
men alla dessa ledningar som går över huvudet på en ger också sin charm. även om jag föredrar att slippa se dem, som hemma. det gröna hade kunna tala ut mer på något vis...
& ännu är det bara mars & jag kan forfarande går i korta klänningar, shorts & kjolar. jag undrar lite när det kommer bli kallt? kallt som att jag fryser. kallt som att jag måste bära jacka. kallt som att jag måste stänga fönsterna om nätterna. kallt som att bära långärmat och långbent på ljusa dan. vi får hålla tummarna på att det inte kommer. men jag ställer in mig mentalt på maj-juni...
solkatterna dansar ännu.
hur fantastiskt är det inte att dessa parhus verkligen målas efter ägarens tycke? samma byggnad, spegelvända sidor men ändå blir de halverade på två i olika färger. haha!
& kommer man tillbaka till king street så blir allt så mycket mer "stad". med trafiken & fler våningar på husen. de gröna är som bort plockat & dit satt av ett extra motorfordon. & vänstertrafiken känns för övrigt som det mest självklara i världen.
& kommer man in på vår gata så ser man sydney park´s två torn som ligger i den hörnan som ligger oss närmast. så blir vi allt för trötta på den hårda asfalten så har vi en helt fantastisk och stor park liggandes i närheten. innan jag flyttade hit så förstod jag aldrig förtjusningen i parker. det gröna hittar man ju utan för stan? det där riktiga. med skog & berg & näst intill oberört. så vad är charmen med en park? nu förstår jag. nu förstår jag precis varför en park.
Låt oss ta en svensk fika.
-läs förklaringen på bilden i mitten-
det finns mycket med sverige jag på anstånd har lärt mig att uppskatta. så mycket jag alltid gnällt på, sett förbi & inte njutit av tillräckligt. tagit det förgivet. men tyvärr är det väll så, att man blir blind om man titta på något för mycket? men jag vet om att jag nämt det förut, men som den fikaälskar jag är så saknar jag riktigt sådan något enormt. folk stressar förbi sin kaffe. dricker bara & njuter för lite. eller så lägger de mer fokus på kaffet deras istället för personen mittemot. vi svenskar är betydligt bättre på det där. bara prata, små äta & bollar alla världens teorier ihop utan stress för en gångs skull. i alla fall så länge vi lagt ifrån oss mobilen... vi fikar verkligen som ingen annan.
så idag, efter fyra timmars jobb mellan 6 & 10 på morgonen mötte jag upp johanna & en vän från mitt förra jobb, fransi, på circulare quay & tog färjan över till manly. målet var redan satt & vi stegade bestämt bort till swedish kitchen fika. satt där i flera timmar & bollade allt vi kunde känna igen oss i. kanske satt vi där så pass länge endast för att vi fick äta svensk mat? kanske är det den som är så speciell? jag njöt av min skanen röra med advokado & där efter till min kladdkaka med jordgubbar. men något som verkligen förbättrade allt var ändå hederligt svenskt bryggkaffe (!!!) till våra mumsbitar. & där påtåren ingick. (!!!) så svenskt & så nöjd var jag. kunde inte låta bli att få med mig lite svenskt dyrt godis & knäckebröd. som jag ska njuta! har rödbetssalad liggandes i kylen som bara väntar på att få bli uppäten av mig ihop med ett knäckebröd. det enda som saknas är ett glas av skånemejeriers blåa mjölk...
7/3
vi börjar bli som ett gift par. -hon & jag.
det var då ett tag sen jag tittade förbi här. ni med kanske? jag har haft mycket i tankarna. fått inse den hårda vägen att det i slut ändan är upp till mig om jag vill ha något, då är det jag, bara jag, som får jobba för det. ett stort las med extra krut har jag definitivt fått efter mina dryga fem månader. min startsträcka om att gräva ner mig, deppa och ladda om har för kortats. nu går jag direkt till att ladda om. jag har inte tid med något annat. jag har inte tålamodet till det. aldrig trodde jag mitt dåliga tålamod skulle vara till min fördel. jag får vara min egen klippa och ta tag i det som är tufft innan de inte blir greppbart. jag har ett äventyr, ett hem, ett liv här. det känns ganska coolt. jag menar, tvätta, handla och betala hyra var inget jag kände till innan jag åkte. nu är det vardag. nu rullar det på. som om det alltid har varit såhär enkelt att leva. så kravlöst. jag ska bara leva. njuta och uppleva, skapa minnen.
det var då ett tag sen jag tittade förbi här. ni med kanske? jag har haft mycket i tankarna. fått inse den hårda vägen att det i slut ändan är upp till mig om jag vill ha något, då är det jag, bara jag, som får jobba för det. ett stort las med extra krut har jag definitivt fått efter mina dryga fem månader. min startsträcka om att gräva ner mig, deppa och ladda om har för kortats. nu går jag direkt till att ladda om. jag har inte tid med något annat. jag har inte tålamodet till det. aldrig trodde jag mitt dåliga tålamod skulle vara till min fördel. jag får vara min egen klippa och ta tag i det som är tufft innan de inte blir greppbart. jag har ett äventyr, ett hem, ett liv här. det känns ganska coolt. jag menar, tvätta, handla och betala hyra var inget jag kände till innan jag åkte. nu är det vardag. nu rullar det på. som om det alltid har varit såhär enkelt att leva. så kravlöst. jag ska bara leva. njuta och uppleva, skapa minnen.
tyvärr har kameran inte rastats av lika mycket längre. har inte gjort samma turistutflykter som tidigare. alla intryck är tyvärr inte lika starka längre. men jag lovar att nästa lediga dag ska jag ta med kameran runt i vårt nya sub, newtown. vi flyttade ju samma helg som tasmanienresan började. nu omringas vi av second handbutiker, caféer, parker och fashionistor. flyttat ifrån vårt sharehouse med mer ett dussin människor i, till ett hus på fem. mindre sociala ytor, (inte så konstigt kanske?) inget vardagsrum men ett badkar. ännu inte invikt det. känns för varmt. nästan så man längtar efter lite mörker och rusk? bara nästan.
dock så saknar jag min pappa. min pappa som kan lugna mig när jag tror att jag håller på att dö av en förkylning, när jag tror att jag kommer förblöda av ett skrubbsår & berättar att jag är av segare virke än så. just nu har jag dragit mig för att gå till doktorn i veckor. pappa har ju alltid varit min doktor. jag vill inte gå till sjukhuset. men min vänster arm går inte att belasta. vet inte om det är en sprika i handleden, en axel som hoppat ur led & kommit tillbaka igen eller om den bara har blivit konstigt belastad. även mina knän men framförallt mina fötter. det känns inte rätt. & jag vill så gärna skylla allt på att jag jobbat mycket...
min vän kom tillbaka till sydney för en vecka sen, vi lovade att vi skulle ta oss till blue moutains men då det är han sista helg så ska han ut i kväll & bakfyllan planerar han för så i morgon blir det ingen vanding i bergen. kan ju vara skönt att få ta det lugnt på min enda lediga dag på en vecka. för sen jag jobbar jag så vi inte hinner med innan han åker hem... kanske kan jag tvinga med någon annan i min närhet? tror jag nog. det har jag tid till i framtiden, någon gång. men först vill jag ta en surflektion. måste bara finna tiden till de med. först var det en penga fråga, nu är det en tidsfråga.
ikväll ska jag & johanna ut för ett par drinkar efter att vi sett mardi gras pride på oxfordstreet i stan. känns som det tillhör att stöta på de lilla vis man kan. ge lite tillbaka. förhoppningvis slutar johanna i tid så vi hinner se något. men det tror jag.
p.s. då jag vill att den här sidan ska innehålla i största del mina bilder med passande texter från min vardag så blir bloggen tyvärr lidande när kameran blir liggandes. men jag ska försöka bättra mig. uppleva mer. se mer & dela med mig av mer. ta hand om er. jag saknar er.